Missbruk
JAG ÄR SOCKERBEROENDE!
Förr skämdes jag nästan för att jag var överviktig typ.. men nu pratar jag gärna om det.
Det handlar inte om karaktär (som många påstår).
Blir så arg när folk säger så. Men till en alkoholist eller narkoman är det ingen som påstår att det handlar om dålig karaktär.
Detta är precis samma missbruk.
Hatar ordet karaktär!
....................................................................................................
Hittade den här texten på en sida.. den stämmde ganska bra in på hur jag hade det!
(Ja denna text är väl lite väl kankse.. men mycket stämmer in på hur jag var .hur man går till affären och handlar utan att man egentligen vill..den där lilla djävulen som tvingar en...)
Jag hoppas ni tar er tid och läser..läs så förstår ni.
Idag skall jag inte åka dit, nej, jag skall äta idag. Vad skönt, nu har jag beslutat det.
I och med att jag i förrgår åt som en vettvilling och trots försök att kompensera det igår genom att bara äta en liten middag, känner jag mig fortfarande proppad med mat. Frukosten idag består därför av en mugg kaffe och isvatten. Härligt - idag skall bli en fin dag! Solen skiner och jag går ner till stan för att ta en titt på marknaden. Här finns grönsaker och frukt i långa banor och till min glädje finner jag gröna äpplen som jag har längtat efter så länge. Jag köper en påse med fem små äpplen som kostar mig F$1 och det är ganska mycket pengar men jag har sett fram emot detta så det är värt vartenda öre.
Jag äter två äpplen med en gång, mm, det var gott. Samtidigt som jag promenerar bortåt turistbyrån äter jag ytterligare ett äpple, detta får ju liksom verka som min frukost idag. När jag fått ett gäng broschyrer om olika aktiviteter på Fiji sätter jag mig i skuggan på en bänk och tittar igenom papperen. Efter tio minuter, en kvart inser jag att jag nog är mer hungrig så jag äter de återstående två äpplena när jag ändå är igång.
Så är det dags att röra på sig igen, jag går in på posten för att köpa lite frimärken. Samtidigt frågar jag om jag möjligtvis fått någon post. Chansen är liten då ingen i princip vet att jag är här i Suva och mycket riktigt, där var ingen post till mig. Det hade varit roligt...
Jag promenerar lite igen, det är fortfarande tidig morgon så banken är ännu inte öppen. Jag går och tar en kaffe på YWCA och där tittar jag lite närmare på allt informationsmaterial jag fått tidigare. När jag sitter där märker jag mig snegla på smörgåsarna, men nej, jag skall äta en vegetarisk lunch på Hari Krishnas restaurang lite senare. Så har jag lite frukt sedan tidigare som skall få tjäna som middag i kväll. Det räcker gott och jag har ju beslutat mig långt tidigare att detta skall bli en bra dag.
När klockan börjar närma sig lunchdags går jag sakta i solen bort till den utvalda restaurangen. Här njuter jag en ihopplockad indisk-vegetarisk tallrik, här finns curry så klart, bönsallad, potatis (utan socker, jo, det finns faktiskt sockrad potatis!), yoghurt och till slut även en roti. Jag tänkte först hoppa över rotin men flickan bakom disken undrade med stora frågande ögon, hur jag skulle äta curry utan roti? Jag fann inget svar på det så roti fick det bli. Mums, det här är godis och mätt blir jag också.
Nu är jag matad för dagen, vad återstår nu? Jag går en runda på stan för att titta på folk och njuta av atmosfären. När jag sitter under ett träd och tittar ömsom på kanalen som flyter förbi och ömsom på människorna som leende passerar mig så helt plötsligt finns DEN där igen, den lilla djävulen, som lurar mig att tänka svart. Men nej, jag har beslutat mig för att äta normalt idag. Du har inget här att göra "min vän", tänker jag stilla. Som vanligt lyssnar DEN inte på vad jag tänker så jag säger högt och tydligt att det är bäst för DEN att ge sig av. Fortfarande ingen respons. DEN är där som en påklistrad idolfigur på rutan. Nu börjar diskussionen mellan mitt "bättre" och mitt "sämre" jag igen, eller snarare mellan mig och denna fula lilla "djävul" som "poppat" upp allt för ofta den senaste tiden. Jag frågar vad jag får ut av att köpa en massa onödig mat som "djävulen" frestar med? Inget direkt svar utan bara ett konstigt tryck på hinnan med smör, bröd, glass, jordnötssmör, kakor mm. Men jag vet ju att jag bara kommer att må illa efteråt, varför skall jag då göra det? Fortfarande inget svar utan bara ytterligare bilder på choklad, glass, pajer osv, osv.
Jag sitter ännu ett tag i skuggan under trädet och diskussionen fortgår, bara att det inte är någon egentlig diskussion. Jag är redan förlorad. Nu är det bara frågan om tid, hur lång tid jag kan hålla mig borta från ätandet. Under mina dryga tre år med denna inneboende "djävul" har jag lärt att så snart DEN satt sig på hjärnan är det bara förlust kvar, dvs jag börjar äta förr eller senare. Lyckas jag ifrån ätandet ena dagen genom att gå och lägga mig och sova t ex så är DEN osökt där nästa morgon och genast med dubbel styrka.
Jag reser mig motvilligt och går bort mot en glassbar där jag tidigare smakat god glass, det var visst i förrgår. Idag köper jag en mjukglass och den smakar faktiskt mycket gott.
Jag kämpar alltjämt emot och tänker att om jag bara finner något som distraherar mig från ätande kanske det stoppar med en mjukglass idag. Jag kan alltid gå och klippa håret! Det borde få mig att tänka på annat än mat. Sagt och gjort, jag kastar mig in i första bästa hårsalong som visar sig vara en mycket fin salong dessutom, ibland har man tur. Någon tid för klippning har de dock ej, åtminstone inte på ytterligare två och en halv timme. Jag tar den tiden i alla fall, nu har jag bara att "döda" två timmar fram tills dess, vad att göra?
Utan att ens fråga eller tänka efter stegar jag rakt in i ett matvaruhus och här inhandlar jag lite smått och gott. I kassen finns när jag går ut;
3 stora kakförpackningar
2 kitkat kexchoklad
1 chokladkaka med russin
1 Chruncy - choklad med honung o nötter
2 chokladbitar med milosmak
1 burk jordnötssmör
1 burk pawpaw och jordgubbsylt
1 bit bröd
1 bit bredbar gräddost
1 paket skivad cheddarost (12 skivor)
2 Diet Coke
Jag betalar glatt stora pengar som om att jag köper allt detta till min familj och inte alls till mig. Jag skäms lite granna men försvarar blickar med att det är grannens barn jag köper allt godis till.
Återstår ändå en timme tills jag skall klippa håret. Skall jag hänga kvar här i stan och äta lite granna eller kanske gå till hotellet och lasta av sakerna så jag kan köpa lite mer på nästa runda om jag tror att det kommer att behövas. Bra idé.
Jag går upp för backen som leder till mitt hotell med mitt skyffe till rum som inte rymmer mer än min säng. Svetten porlar ohämmat från pannan då jag slutligen kommer fram. Jag hinner stoppa i mig en vanlig pinnglass på vägen hem också, främst för att lindra värmen då så klart. På vägen ner till stan igen tvingar den tryckande solen i mig två glassar, nu i lösglassmodell, det tog väl fem minuter mellan de två ungefär.
Oh, vad skönt det är att gå till frissan, de masserar huvudet och jag faller nästan i sömn. Jag kan inte hjälpa hoppas att hon skall massera ut den lilla svarta också, men det vore för enkelt. DEN sitter tryggt kvar på hinnan då jag kommer ut som en "ny" människa (trodde jag!). Det här med att finna annan sysselsättning för att distrahera ätlusten fungerar inte heller idag.
Nu går jag en liten sväng på stan igen och passerar då givetvis en bunt "fast-food-ställen" som skyltar med "fisk o chips" och all världens sötsaker. Jag faller för lite indiskt godis och i nästa shop handlar jag en sorts potatispaj som ser mycket intressant ut. Så fort jag är ute på gatan öppnar jag påsen och "glups" så är både pajen och sötsakerna borta. Jag trampar vidare och kommer fram till ett kafé som ser fint ut, jag går in och beställer en svart kaffe och en slags paj igen, denna gång med citron på toppen.
Så är det dags att återvända till hotellet men först skall jag gå in på bageriet och köpa något "jammy". Det blir två ost- och lökbröd plus en chokladmuffins. Det är alltid gott att ha något att mumsa på när man utmanar backen och eftermiddagssolen gassar lika stark som någonsin.
När jag kommer "hem" laddar jag upp allt på sängen som inhandlats och som skall ätas. Här finns mat för ett helt kompani. Lägger man dessutom till allt jag redan ätit skulle jag säkert kunna föda en Tongafamilj en hel vecka. Jag börjar lite lätt på brödet och laddar på med jordnötssmör och sylt, så en bit ost på toppen av det hela. Jag vet precis hur det smakar redan innan jag stoppat första tuggan i munnen. Det smakar inte ens gott! Det kommer inte som en överraskning, det visste jag redan då första diskussionen ens var halvfärdig med DEN lilla svarta. Jag tar dock en smörgås till och struntar i att jordnötssmöret fastnar i gommen som vanligt. Jag öppnar alla tre paketen med kakor, smakar dem en efter en och fattar tycke för den med knastrigt yttre och choklad som fyllning. Den förpackningen tar snabbt slut, jag hinner emellan med några av de andra kakorna också. De smakar som vanliga kakor brukar göra. Ingen smaksensation här inte. Till allt detta dricker jag två Diet Coke och burkarna ser ut som ett skämt där de står bland kakor, choklad och annat. Jag smakar en Milochokladbit och den var inte alls god så den får gå till papperskorgen. (Vissa gånger äter jag även det jag inte tycker smakar gott, det är om jag inte har något annat att frossa på vill säga.)
Jag känner en begynnande huvudvärk komma krypande och svetten rinner fullkomligen på mig. Det är inte bara varmt i luften, det är drygt att äta också. Jag lägger mig ner och stirrar i taket en stund medan jag upprepar för mig själv att jag inte orkar med detta.
Jag mår illa, jag skulle vilja gå på toaletten och stoppa fingrarna i halsen för att få upp allt igen men av någon egendomlig anledning kan jag inte göra det. Jag ligger och vilar istället tills det värsta illamåendet gått över och fortsätter sedan äta lite till. Smörgås, ost och kakor...
Jag orkar inte med hälften av vad jag handlat. Jag måste ha varit besatt av den stora "djävulen" idag då jag handlade, han som tror sig kunna påtvinga mig hur mycket som helst. Vad skall jag nu göra med det som är över? Sparar jag det är risken att jag i morgon fortsätter på samma bana utan att ens ifrågasätta mitt handlande. Men jag kan ju inte slänga all den här maten? Herre Gud, här är mat för hundratals kronor. Jag kan ge bort maten till svältande, men hur vet jag vem som är behövande? Ger jag den bara till något barn på gatan tror de säkert att jag försöker förgifta dem.
Vanligtvis brukar inget finnas kvar efter ett anfall, idag satte jag mig ner att skriva detta istället för att tvinga ut magen ännu mer än jag redan gjort. Jag ser ut att vara havande i nionde månaden då jag släpper ut magen. Min profil i spegeln kan bara den få mig att må illa. Jag är fet i vanliga fall också men ännu fetare kommer jag att bli om jag fortsätter mitt ohämmade ätande i den här takten.
Varje gång jag handlar något försöker jag se ut som jag inte har ätit på länge, detta är min lunch eller mellanmål eller så. De skulle bara vet... Jag skäms nog lite granna men "djävulen" är där och ger mig sitt fulla stöd. DEN klappar sig mätt på magen och ler sitt vanliga nöjda leende. DEN har vunnit igen.
Alltid så fort striden är över mellan oss och jag har "fallit" och gör som DEN vill så är jag som förbytt. Jag arbetar helt plötsligt emot mig själv. Jag letar och finner alltid försvar (om än mycket vagt) för vad jag gör, allt jag handlar. Många gånger när jag fortfarande pratar förnuft med mitt "sämre jag" och går in i en affär säger jag tyst till mig själv att jag inte skall köpa något godis, jag skall inte köpa någon ost och ingenting annat som vanligtvis är tabu. Jag tänker en sak och gör en annan, jag går och plockar i vagnen exakt dessa saker som jag absolut inte skall handla...
Jag utmanar verkligen min kropp genom att hålla på så här som jag gör. Min vikt åker jojo och det på mycket kort tid. Under min resa som nu varat i elva månader har jag hunnit med att en gång tappa fjorton kilo men lika snabbt, om inte snabbare, har jag nu stoppat tillbaka dem igen över hela kroppen. Jag är tillbaka vid noll igen, den underbara känslan som jag hade när jag nått mitt mål efter bantning har nu förbytts till en lika stor förtvivlan.
Min vikt kan ibland skilja på upp till sju kilo på fem dagar, mitt hjärta klarar det lika lite som mitt psyke stoppar för det. Att alltid förlora, inse att "djävulen" vunnit igen tar oerhört på självkänslan. Jag var tidigare herre över min egen kropp men nu måste jag påstå att DEN har tagit över befälet och det gör mig deprimerad och det gör inte saken lättare att lösa. Efter varje anfall av hetsätning bestämmer jag att detta var sista gången, nu får det vara nog. Nästa vecka eller kanske redan nästa dag, "åker jag dit" igen och jag har ytterligare ett nederlag att bära.
Dessa nederlag blir allt tyngre och tyngre att bära och när jag ligger där på sängen och frågar mig varför ser jag ingen ända på det hela, allt är svart och jag tänker att jag lika gärna kan dö. Det är en hemsk period med de tankarna för jag är ju i själva verket en glad och lycklig människa, åtminstone mellan hetsätningssvackorna.
Vad är det då som driver mig till detta nedbrytande handlande? Oh, jag har provat olika orsaker och förklaringar, trasiga leksaker under barndomen, skiljda föräldrar osv men inget tycks kunna passa in. Jag vet inte varför jag gör mig själv så illa, jag vet ju hur fel det är. Jag måste vara olycklig, det är helt klart, men varför? Det är frågan som Shakespear sa och samma sak säger jag, varför? Jag skall ta itu med detta på allvar så fort jag kommer hem och kan söka professionell hjälp. Ingen kan orka ett liv som detta, vi är dock många som lever så här. Jag tror att om vi inte tar till alkohol och andra droger tar vi till mat för att få ett utropstecken på att något är fel.
Jag tror inte hjälpen skall komma serverad på silverbricka, oh nej, jag är medveten om att jag själv får jobba på mitt problem. Jag vill bara ha hjälp med att sätta fingret på vad det är jag skall jobba på så att säga. När jag löst mitt mysterium med DEN lilla svarta djävulen och lever i harmoni igen skall jag ägna all min energi till att hjälpa mina medmänniskor som fortfarande kämpar med mörkret och hopplösheten i hetsätandets klor. Det är en hemsk känsla, inte ens önskvärd för min värsta fiende. Men det finns en utväg, det måste finnas och jag skall finna den!
Nu är jag hemma sedan en vecka och jag är deprimerad...
Jag har försökt få tag i en läkare som kan hjälpa mig komma närmare en lösning på mitt problem. Det är svårt att vara sjuk i Sverige. Man skall se till att behöva hjälp på telefontid som inträffar en gång i veckan eller så skall man boka tid två till tre månader innan man behöver hjälp.
Jag tror inte det är sant när jag lägger på luren efter ytterligare ett misslyckat försök att få tala med en läkare. Jag känner mig om möjligt ännu mer utelämnad med mitt dilemma, vad kan jag göra?
Skall det behöva gå så långt att jag tar mitt liv eller så innan någon vaknar och inser att något måste göras?
Tog ni er ända hit ner? :)
Delar gärna med mig av mina erfarenheter till andra med eller utan samma problem.
Känns som jag accepterat att jag ör överviktig och fet.
Känns som jag accepterat att jag ör överviktig och fet.
Förr lixom skämdes jag över det.
Men nu på ädre dar har jag insett fakta.
JAG ÄR FET!
Jag har jojo-bantat så länge jag kan minnas.
Säkert i 10 år.
Har testat allt.
Säkert i 10 år.
Har testat allt.
Viktväktarna, pulver, soppdieten, viktklubb, GI, LCHF...ja allt.
Men tröttnar snabbt på dieter och är tillbaka på samma bana igen.
Men tröttnar snabbt på dieter och är tillbaka på samma bana igen.
Gamla vanor.
Tröttnar när det inte går tillrecklligt snabbt. (min hjärna tror att jag ska gå ner 10 kilo i månaden).
En dag i Mars 2012 bestämde jag mig för att söka hjälp.
Då gick det upp ett ljus. Jag fick ett svar. Ett svar på varför jag äter som jag gör.
Jag hade ett missbruk!
Tidigare har jag sett det som dålig karaktär osv.. Men så var inte fallet.
Ett missbruk är nåt man ej kan styra.
Alkoholism, droger, godis, spel.. vad det än är så styr man inte över det. Man bestämmer inte själv.
Ett missbruk har INGET med karaktär att göra.
Bestämde mig iaf för att söka hjälp. Fick komma till Obesitasmottagningen på Sahlgrenska i Göteborg.
De konstaterade rätt fort att jag har ett missbruk.
En ätstörning.
Ett sockermissbruk.
Jag överäter.
Jag åt tills jag var spyfärdig. Kunde äta en hel burk full med kakor, 1 liter glass..osv.. Det fanns inget som hette "LITE".
Allt skulle ta slut.
Sjukt!
Äckligt!
Man äter tills man håller på att spy och så fortsätter man trycka ner lite till för det "måste" ju ta slut.
FY FAN!
Skillnaden mellan en överrätare och en person som har bullimi är att personen med bullimi kör fingrarna i halsen och spyr upp allt dom ätit.
En överätare frossar en massa mat och godis och behåller allt.
Sockermissbruk/överätare:
Svårt att ta sig ur.
En cigg är en cigg, snus är snus, heroin är heroin, men socker.. det finns i allt och överallt.
Att heroin, amfetamin och alla andra "tunga" droger kan döda, håller de flesta med om. Att alkohol och cigaretter kan döda i förlängningen, är allmänt känt.
Men socker? Eller spelmissbruk? Det handlar väl mer om en dum ovana än ett dödligt beteende?
Svårt att ta sig ur.
En cigg är en cigg, snus är snus, heroin är heroin, men socker.. det finns i allt och överallt.
Att heroin, amfetamin och alla andra "tunga" droger kan döda, håller de flesta med om. Att alkohol och cigaretter kan döda i förlängningen, är allmänt känt.
Men socker? Eller spelmissbruk? Det handlar väl mer om en dum ovana än ett dödligt beteende?
NEEEJ!!
NEJ NEJ NEJ!
Gaaaaaah!!
Blir så arg på att folk som tror att det är så. Blir så arg på folk som inte fattar.
Blir arg på när folk säger till mig att sluta ät så mycket sött.
Ingen har riktigt tagit mig på allvar när jag sagt att jag är sockerberoende.
-Men sluta med godis och kakor, har jag fått höra.. men det är inte så enkelt.
JAG KUNDE INTE!
Jag hade kankse tänkt så jag åxå om jag inte haft detta beroende.
Helt ärligt. Det var och är ett helvete.
Socker finns överallt.
Ett tag levde jag bara på kakor, choklad, glass och mjölk.
Åt i smyg. (när ingen såg.)
Gömde allt hemma . om nån hittade nåt kom bortförklarngarna.. det där var lääänge sedan jag köpte..osv...
SUCK!
Riktigt sjukligt.
NEJ NEJ NEJ!
Gaaaaaah!!
Blir så arg på att folk som tror att det är så. Blir så arg på folk som inte fattar.
Blir arg på när folk säger till mig att sluta ät så mycket sött.
Ingen har riktigt tagit mig på allvar när jag sagt att jag är sockerberoende.
-Men sluta med godis och kakor, har jag fått höra.. men det är inte så enkelt.
JAG KUNDE INTE!
Jag hade kankse tänkt så jag åxå om jag inte haft detta beroende.
Helt ärligt. Det var och är ett helvete.
Socker finns överallt.
Ett tag levde jag bara på kakor, choklad, glass och mjölk.
Åt i smyg. (när ingen såg.)
Gömde allt hemma . om nån hittade nåt kom bortförklarngarna.. det där var lääänge sedan jag köpte..osv...
SUCK!
Riktigt sjukligt.
Jag hatade mig själv varje gång jag gjorde det men det gick inte att stoppa! Jag åt mycket och i massor och inget som kroppen behöver.
En dag till exempel, smällde jag i mig en hel Daim förpackning med glass på några minuter, fan va gott det var! Men som om inte det räckte så åt jag direkt efter det två stora kanelsnäckor och ett glas mjölk och precis innan det hade jag tryckt i mig två smörgåsar med leverpastej och gurka.
Som om inte det räckte den dagen så åt jag även en middag.
Vilken normal människa äter så? INGEN! Däremot en missbrukare. En sån som jag är!
Det handlar inte om karaktär (som många påstår).
Blir så arg när folk säger så. Men till en alkoholist eller narkoman är det ingen som påstår att det handlar om dålig karaktär.
Detta är precis samma missbruk.
Hatar ordet karaktär!
....................................................................................................
Hittade den här texten på en sida.. den stämmde ganska bra in på hur jag hade det!
(Ja denna text är väl lite väl kankse.. men mycket stämmer in på hur jag var .hur man går till affären och handlar utan att man egentligen vill..den där lilla djävulen som tvingar en...)
Jag hoppas ni tar er tid och läser..läs så förstår ni.
Idag skall jag inte åka dit, nej, jag skall äta idag. Vad skönt, nu har jag beslutat det.
I och med att jag i förrgår åt som en vettvilling och trots försök att kompensera det igår genom att bara äta en liten middag, känner jag mig fortfarande proppad med mat. Frukosten idag består därför av en mugg kaffe och isvatten. Härligt - idag skall bli en fin dag! Solen skiner och jag går ner till stan för att ta en titt på marknaden. Här finns grönsaker och frukt i långa banor och till min glädje finner jag gröna äpplen som jag har längtat efter så länge. Jag köper en påse med fem små äpplen som kostar mig F$1 och det är ganska mycket pengar men jag har sett fram emot detta så det är värt vartenda öre.
Jag äter två äpplen med en gång, mm, det var gott. Samtidigt som jag promenerar bortåt turistbyrån äter jag ytterligare ett äpple, detta får ju liksom verka som min frukost idag. När jag fått ett gäng broschyrer om olika aktiviteter på Fiji sätter jag mig i skuggan på en bänk och tittar igenom papperen. Efter tio minuter, en kvart inser jag att jag nog är mer hungrig så jag äter de återstående två äpplena när jag ändå är igång.
Så är det dags att röra på sig igen, jag går in på posten för att köpa lite frimärken. Samtidigt frågar jag om jag möjligtvis fått någon post. Chansen är liten då ingen i princip vet att jag är här i Suva och mycket riktigt, där var ingen post till mig. Det hade varit roligt...
Jag promenerar lite igen, det är fortfarande tidig morgon så banken är ännu inte öppen. Jag går och tar en kaffe på YWCA och där tittar jag lite närmare på allt informationsmaterial jag fått tidigare. När jag sitter där märker jag mig snegla på smörgåsarna, men nej, jag skall äta en vegetarisk lunch på Hari Krishnas restaurang lite senare. Så har jag lite frukt sedan tidigare som skall få tjäna som middag i kväll. Det räcker gott och jag har ju beslutat mig långt tidigare att detta skall bli en bra dag.
När klockan börjar närma sig lunchdags går jag sakta i solen bort till den utvalda restaurangen. Här njuter jag en ihopplockad indisk-vegetarisk tallrik, här finns curry så klart, bönsallad, potatis (utan socker, jo, det finns faktiskt sockrad potatis!), yoghurt och till slut även en roti. Jag tänkte först hoppa över rotin men flickan bakom disken undrade med stora frågande ögon, hur jag skulle äta curry utan roti? Jag fann inget svar på det så roti fick det bli. Mums, det här är godis och mätt blir jag också.
Nu är jag matad för dagen, vad återstår nu? Jag går en runda på stan för att titta på folk och njuta av atmosfären. När jag sitter under ett träd och tittar ömsom på kanalen som flyter förbi och ömsom på människorna som leende passerar mig så helt plötsligt finns DEN där igen, den lilla djävulen, som lurar mig att tänka svart. Men nej, jag har beslutat mig för att äta normalt idag. Du har inget här att göra "min vän", tänker jag stilla. Som vanligt lyssnar DEN inte på vad jag tänker så jag säger högt och tydligt att det är bäst för DEN att ge sig av. Fortfarande ingen respons. DEN är där som en påklistrad idolfigur på rutan. Nu börjar diskussionen mellan mitt "bättre" och mitt "sämre" jag igen, eller snarare mellan mig och denna fula lilla "djävul" som "poppat" upp allt för ofta den senaste tiden. Jag frågar vad jag får ut av att köpa en massa onödig mat som "djävulen" frestar med? Inget direkt svar utan bara ett konstigt tryck på hinnan med smör, bröd, glass, jordnötssmör, kakor mm. Men jag vet ju att jag bara kommer att må illa efteråt, varför skall jag då göra det? Fortfarande inget svar utan bara ytterligare bilder på choklad, glass, pajer osv, osv.
Jag sitter ännu ett tag i skuggan under trädet och diskussionen fortgår, bara att det inte är någon egentlig diskussion. Jag är redan förlorad. Nu är det bara frågan om tid, hur lång tid jag kan hålla mig borta från ätandet. Under mina dryga tre år med denna inneboende "djävul" har jag lärt att så snart DEN satt sig på hjärnan är det bara förlust kvar, dvs jag börjar äta förr eller senare. Lyckas jag ifrån ätandet ena dagen genom att gå och lägga mig och sova t ex så är DEN osökt där nästa morgon och genast med dubbel styrka.
Jag reser mig motvilligt och går bort mot en glassbar där jag tidigare smakat god glass, det var visst i förrgår. Idag köper jag en mjukglass och den smakar faktiskt mycket gott.
Jag kämpar alltjämt emot och tänker att om jag bara finner något som distraherar mig från ätande kanske det stoppar med en mjukglass idag. Jag kan alltid gå och klippa håret! Det borde få mig att tänka på annat än mat. Sagt och gjort, jag kastar mig in i första bästa hårsalong som visar sig vara en mycket fin salong dessutom, ibland har man tur. Någon tid för klippning har de dock ej, åtminstone inte på ytterligare två och en halv timme. Jag tar den tiden i alla fall, nu har jag bara att "döda" två timmar fram tills dess, vad att göra?
Utan att ens fråga eller tänka efter stegar jag rakt in i ett matvaruhus och här inhandlar jag lite smått och gott. I kassen finns när jag går ut;
3 stora kakförpackningar
2 kitkat kexchoklad
1 chokladkaka med russin
1 Chruncy - choklad med honung o nötter
2 chokladbitar med milosmak
1 burk jordnötssmör
1 burk pawpaw och jordgubbsylt
1 bit bröd
1 bit bredbar gräddost
1 paket skivad cheddarost (12 skivor)
2 Diet Coke
Jag betalar glatt stora pengar som om att jag köper allt detta till min familj och inte alls till mig. Jag skäms lite granna men försvarar blickar med att det är grannens barn jag köper allt godis till.
Återstår ändå en timme tills jag skall klippa håret. Skall jag hänga kvar här i stan och äta lite granna eller kanske gå till hotellet och lasta av sakerna så jag kan köpa lite mer på nästa runda om jag tror att det kommer att behövas. Bra idé.
Jag går upp för backen som leder till mitt hotell med mitt skyffe till rum som inte rymmer mer än min säng. Svetten porlar ohämmat från pannan då jag slutligen kommer fram. Jag hinner stoppa i mig en vanlig pinnglass på vägen hem också, främst för att lindra värmen då så klart. På vägen ner till stan igen tvingar den tryckande solen i mig två glassar, nu i lösglassmodell, det tog väl fem minuter mellan de två ungefär.
Oh, vad skönt det är att gå till frissan, de masserar huvudet och jag faller nästan i sömn. Jag kan inte hjälpa hoppas att hon skall massera ut den lilla svarta också, men det vore för enkelt. DEN sitter tryggt kvar på hinnan då jag kommer ut som en "ny" människa (trodde jag!). Det här med att finna annan sysselsättning för att distrahera ätlusten fungerar inte heller idag.
Nu går jag en liten sväng på stan igen och passerar då givetvis en bunt "fast-food-ställen" som skyltar med "fisk o chips" och all världens sötsaker. Jag faller för lite indiskt godis och i nästa shop handlar jag en sorts potatispaj som ser mycket intressant ut. Så fort jag är ute på gatan öppnar jag påsen och "glups" så är både pajen och sötsakerna borta. Jag trampar vidare och kommer fram till ett kafé som ser fint ut, jag går in och beställer en svart kaffe och en slags paj igen, denna gång med citron på toppen.
Så är det dags att återvända till hotellet men först skall jag gå in på bageriet och köpa något "jammy". Det blir två ost- och lökbröd plus en chokladmuffins. Det är alltid gott att ha något att mumsa på när man utmanar backen och eftermiddagssolen gassar lika stark som någonsin.
När jag kommer "hem" laddar jag upp allt på sängen som inhandlats och som skall ätas. Här finns mat för ett helt kompani. Lägger man dessutom till allt jag redan ätit skulle jag säkert kunna föda en Tongafamilj en hel vecka. Jag börjar lite lätt på brödet och laddar på med jordnötssmör och sylt, så en bit ost på toppen av det hela. Jag vet precis hur det smakar redan innan jag stoppat första tuggan i munnen. Det smakar inte ens gott! Det kommer inte som en överraskning, det visste jag redan då första diskussionen ens var halvfärdig med DEN lilla svarta. Jag tar dock en smörgås till och struntar i att jordnötssmöret fastnar i gommen som vanligt. Jag öppnar alla tre paketen med kakor, smakar dem en efter en och fattar tycke för den med knastrigt yttre och choklad som fyllning. Den förpackningen tar snabbt slut, jag hinner emellan med några av de andra kakorna också. De smakar som vanliga kakor brukar göra. Ingen smaksensation här inte. Till allt detta dricker jag två Diet Coke och burkarna ser ut som ett skämt där de står bland kakor, choklad och annat. Jag smakar en Milochokladbit och den var inte alls god så den får gå till papperskorgen. (Vissa gånger äter jag även det jag inte tycker smakar gott, det är om jag inte har något annat att frossa på vill säga.)
Jag känner en begynnande huvudvärk komma krypande och svetten rinner fullkomligen på mig. Det är inte bara varmt i luften, det är drygt att äta också. Jag lägger mig ner och stirrar i taket en stund medan jag upprepar för mig själv att jag inte orkar med detta.
Jag mår illa, jag skulle vilja gå på toaletten och stoppa fingrarna i halsen för att få upp allt igen men av någon egendomlig anledning kan jag inte göra det. Jag ligger och vilar istället tills det värsta illamåendet gått över och fortsätter sedan äta lite till. Smörgås, ost och kakor...
Jag orkar inte med hälften av vad jag handlat. Jag måste ha varit besatt av den stora "djävulen" idag då jag handlade, han som tror sig kunna påtvinga mig hur mycket som helst. Vad skall jag nu göra med det som är över? Sparar jag det är risken att jag i morgon fortsätter på samma bana utan att ens ifrågasätta mitt handlande. Men jag kan ju inte slänga all den här maten? Herre Gud, här är mat för hundratals kronor. Jag kan ge bort maten till svältande, men hur vet jag vem som är behövande? Ger jag den bara till något barn på gatan tror de säkert att jag försöker förgifta dem.
Vanligtvis brukar inget finnas kvar efter ett anfall, idag satte jag mig ner att skriva detta istället för att tvinga ut magen ännu mer än jag redan gjort. Jag ser ut att vara havande i nionde månaden då jag släpper ut magen. Min profil i spegeln kan bara den få mig att må illa. Jag är fet i vanliga fall också men ännu fetare kommer jag att bli om jag fortsätter mitt ohämmade ätande i den här takten.
Varje gång jag handlar något försöker jag se ut som jag inte har ätit på länge, detta är min lunch eller mellanmål eller så. De skulle bara vet... Jag skäms nog lite granna men "djävulen" är där och ger mig sitt fulla stöd. DEN klappar sig mätt på magen och ler sitt vanliga nöjda leende. DEN har vunnit igen.
Alltid så fort striden är över mellan oss och jag har "fallit" och gör som DEN vill så är jag som förbytt. Jag arbetar helt plötsligt emot mig själv. Jag letar och finner alltid försvar (om än mycket vagt) för vad jag gör, allt jag handlar. Många gånger när jag fortfarande pratar förnuft med mitt "sämre jag" och går in i en affär säger jag tyst till mig själv att jag inte skall köpa något godis, jag skall inte köpa någon ost och ingenting annat som vanligtvis är tabu. Jag tänker en sak och gör en annan, jag går och plockar i vagnen exakt dessa saker som jag absolut inte skall handla...
Jag utmanar verkligen min kropp genom att hålla på så här som jag gör. Min vikt åker jojo och det på mycket kort tid. Under min resa som nu varat i elva månader har jag hunnit med att en gång tappa fjorton kilo men lika snabbt, om inte snabbare, har jag nu stoppat tillbaka dem igen över hela kroppen. Jag är tillbaka vid noll igen, den underbara känslan som jag hade när jag nått mitt mål efter bantning har nu förbytts till en lika stor förtvivlan.
Min vikt kan ibland skilja på upp till sju kilo på fem dagar, mitt hjärta klarar det lika lite som mitt psyke stoppar för det. Att alltid förlora, inse att "djävulen" vunnit igen tar oerhört på självkänslan. Jag var tidigare herre över min egen kropp men nu måste jag påstå att DEN har tagit över befälet och det gör mig deprimerad och det gör inte saken lättare att lösa. Efter varje anfall av hetsätning bestämmer jag att detta var sista gången, nu får det vara nog. Nästa vecka eller kanske redan nästa dag, "åker jag dit" igen och jag har ytterligare ett nederlag att bära.
Dessa nederlag blir allt tyngre och tyngre att bära och när jag ligger där på sängen och frågar mig varför ser jag ingen ända på det hela, allt är svart och jag tänker att jag lika gärna kan dö. Det är en hemsk period med de tankarna för jag är ju i själva verket en glad och lycklig människa, åtminstone mellan hetsätningssvackorna.
Vad är det då som driver mig till detta nedbrytande handlande? Oh, jag har provat olika orsaker och förklaringar, trasiga leksaker under barndomen, skiljda föräldrar osv men inget tycks kunna passa in. Jag vet inte varför jag gör mig själv så illa, jag vet ju hur fel det är. Jag måste vara olycklig, det är helt klart, men varför? Det är frågan som Shakespear sa och samma sak säger jag, varför? Jag skall ta itu med detta på allvar så fort jag kommer hem och kan söka professionell hjälp. Ingen kan orka ett liv som detta, vi är dock många som lever så här. Jag tror att om vi inte tar till alkohol och andra droger tar vi till mat för att få ett utropstecken på att något är fel.
Jag tror inte hjälpen skall komma serverad på silverbricka, oh nej, jag är medveten om att jag själv får jobba på mitt problem. Jag vill bara ha hjälp med att sätta fingret på vad det är jag skall jobba på så att säga. När jag löst mitt mysterium med DEN lilla svarta djävulen och lever i harmoni igen skall jag ägna all min energi till att hjälpa mina medmänniskor som fortfarande kämpar med mörkret och hopplösheten i hetsätandets klor. Det är en hemsk känsla, inte ens önskvärd för min värsta fiende. Men det finns en utväg, det måste finnas och jag skall finna den!
Nu är jag hemma sedan en vecka och jag är deprimerad...
Jag har försökt få tag i en läkare som kan hjälpa mig komma närmare en lösning på mitt problem. Det är svårt att vara sjuk i Sverige. Man skall se till att behöva hjälp på telefontid som inträffar en gång i veckan eller så skall man boka tid två till tre månader innan man behöver hjälp.
Jag tror inte det är sant när jag lägger på luren efter ytterligare ett misslyckat försök att få tala med en läkare. Jag känner mig om möjligt ännu mer utelämnad med mitt dilemma, vad kan jag göra?
Skall det behöva gå så långt att jag tar mitt liv eller så innan någon vaknar och inser att något måste göras?
Tog ni er ända hit ner? :)